Låt svenska landslaget förlora!

Jag har under VM lojalt hejat på svenska landslaget i fotboll och gladde mig mycket åt målet mot Paraguay där jag satt på Glorias i Lund med ett grupp vänner. Efter matchen började för första gången tveksamheten krypa in. Det var lite för mycket blågul glädje därinne helt enkelt.

Inför Englandsmatchen var jag således ganska likgiltig, men tyckte att ett oavgjort resultat var perfekt och det var härligt med kvitteringsmålet i 90:e minuten.

Men nu på lördag är det dags för svenska landslaget att förlora. Tyskland ska göra sin plikt. Det inte bara tror jag; det hoppas jag. Det finns inte längre någon jättelik oppositionell Hofterups Skånelandsflagga i VM-sändningarna till skillnad från 2002. Skånelands flaggor, och därmed mångfalden, har i princip försvunnit ur klacken. (Ett undantag ser ni i bilden till höger som jag länkat från Sydsvenskan.) Övermodet inför att slå Tyskland - för första gången på 48 år - växer.

Mest störande är det blågula viftandet med flaggor här hemma. Det talas inte längre bara om fotboll och svenska landslaget. Nu har vi fått en oblandad nationalistisk ton i fotbollsäventyret med torgförande av rena nationalsymboler. Grannbyggnaden till mitt jobb monterade en fasadflagga under VM där flaggan fick hänga. Man ser folk gå omkring på stan med matchtröjor och liknande och nu bär t o m snabbköpskassörskan nere vid torget svenska flaggan på tröjan.

Det var trevligt att Sverige gick vidare från gruppen, men nu hoppas jag att äventyret tar slut. Det är visserligen ingen katastrof om laget mot förmodan skulle gå längre, men jag är bedrövad över att jag för första gången i mitt liv inte längre kan heja på Sverige på fotboll eftersom vardagsnationalisterna tagit över den sport jag tyckte om.

På lördag: Tyskland-Sverige: 1-0 = Verkligheten-Nationalismen: 1-0.

[ Andra bloggar om: fotboll, nationalism ]