torsdag, februari 28, 2008

Det skånska kriget - ett nationellt krig?

Centrum för Danmarksstudier kommer att stå som värd för en del av uppmärksammandet kring 350-årsminnet av Skånelands övergång till Sverige 1658. Det börjar i huvudsak nu på lördag den 1 mars.

Centret har dels fått kritik för onödigt fokus på stora nationalstater som möts i Öresund snarare än att ha ett regionalt kulturellt perspektiv. Dels har centret fått kritik för att vara överdrivet kritisk mot måttliga mängder av resonerande politisk regionalism, samtidigt som man inte gör någon analys eller ens enkel konstaterande jämförelse med de existerande nationalsstaternas extrema nationalism av idag.

När centret arrangerar föredrag om Roskildefreden 1658, så är föredragshållarna historiker Harald Gustafsson, entolog Fredrik Nilsson, historiker Fredrik Persson och historiker Hanne Sanders. Förvånande nog får teol. dr och kyrkoherde Stig Alenäs vara med i den samlingen.

Søren Madsen, vice ordförande i Foreningen Skånsk Fremtid, skrev för tre år sedan en utmärkt artikel som bl a publicerades Weekendavisen 8-14 juli 2005. Den är inte minst intressant med tanke på Harald Gustafssons motvilja mot att använda termerna "etnisk rensning" och "försvenskning" i sin artikel i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Jag har fått Sørens tillstånd att publicera hans artikel här:


Den Skånske Krig var national

Hanne Sanders – leder af Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet – fik i Weekendavisen i fredags publiceret en artikel om Skånes overgang til Sverige.

Hun fandt det problematisk at beskrive 1600-tallets dansk-svenske konflikter i etnisk-nationale termer.

Hendes hovedpåstand kan sammenfattes i blot et enkelt citat: ”Den etniske tankegang fandtes i Skåne, men den var ikke styrende for menneskers tanker og handlinger”.

Men der findes konkrete kilder, der viser, at den faktisk var styrende.

Tag blot Skånske Krig 1676-79, hvor de dansk-svenske modsætninger var skarpest. I en indberetning fra 1676 skrev en dansk ridefoged om den kompromisløse kampvilje hos de indfødte danskere i Blegind: ”De agter nu ikke ret, hvad de gør, særdeles over for dem, som er af svensk nation; være sig borger eller bonde, så enten skyder de ham eller stikker ham ihjel med deres lange knive. Ihvorvel jeg mange gange har ladet læse ordrer [om skånsomhed] på prækestolene, så svarer bonden, at det er ikke kongens ord, uden de siger, vil have alle svenske ud af landet.”

Hertil kommer, at der under krigen blev oprettet såkaldte friskyttekompagnier. Friskytterne var frivillige østdanske mænd – fortrinsvis bønder – som var usædvanlig hårdkogte og stålsatte i deres modstand mod det svenske regime.

Friskytterne fik kongeligt dansk fuldmagt til at "forfølge alle svenske inføde eller betiente och svensk gesinte undersaatter i Skaane, som derris næste och oss tro værende bønder och indbyggere søger i saa maade at forrede och at forderfve...".

Og at man ikke kun havde en klar opfattelse af hvem fjenden var, men også hvem man selv var, er friskyttekaptajn Niels Tommesen Tidemans trusselsbrev til den svenske svenske kommandant i Engelholm 1678 et eksempel på. Han forsikrede kommandanten, at selvom enkelte af hans folk havde overgivet sig, ville hans skarer af friskytter fortsætte med at vokse, thi "...friskytterne, er nu 3-dobbelt, og håbes til hver dag at blive stærkere, så længe, som her er friske folk udi lande, som haver endnu dansk blod udi sit liv."

Det undrer mig også, at Sanders ikke vil acceptere begrebet forsvenskning. Selvom begrebet ikke eksplicit nævnes i 1600-tallet, så var det jo det, som var svenskernes formål. Klarest udtrykt sker det i kong Karl XI’s proklamation fra 1678: ” ...att uti allt emellan våre svenske och besagda länder den uniformiteten och likheten måtte blive introducerad, genom vilken med tiden invånerna och undersåterna uti desse måtte vinnas till de svenske ifrån de danskes seder och skick och således med tiden komma till att förlora hågen till Danmark, vilken eljest otvivelaktigt hos dem förblivandes varder eftersom likmäktigheten i ceremonier, konstitutioner, seder och språk gemüterne sinsemellan ofelbart plägar sammanhålla.”

Den umiddelbart moderate, men i virkeligheden særdeles durkdrevne, svenske guvernør i de erobrede danske landskaber, Rutger v. Ascheberg skrev i 1693 en embedsberettelse om tilstanden i sit område siden overgangen til Sverige. Om stemningen da Skånske Krig begyndte, skrev han: ”...dhe svenske hölle dhem för ett fremmat folck och ville intet låtha dhem med sig utj dhet svänska nampnet participera uthan kallade dhem danske och juthar eller i Bohuus lähn norbaggar; sielfve kallade dhe sig ochså danske och inbillade sig, att dhe äntel. måste komma till sitt corpus igen.” og han brugte tillige ordet ”dansk-sinnade” til at beskrive befolkningens sindelag.

Hvad angår spørgsmålet om etnisk udrensning, som Sanders blank afviser, så kommer Ascheberg senere i sin beretning ind på nogle af de uhyggelige tanker, som fandtes hos visse svenskere, vedrørende den endelige løsning på det danske problem i Skåne, Halland og Blegind: ”...hvarföre de föle på dhe tanckar, att dhet vore rådeligast, det man dhe gambla jnbyggare på hvariehanda sätt uthrootade och heller äga ett öde land än med så många malcontanter uppfyllt, till des man effter handen med nya jnbyggiare uppe ifrån landet igen populera kunde,”

Vi kan kun glæde os over, at disse tanker ikke blev realiseret, for ellers ville der i dag ikke have fandtes skåninger (defineret som efterkommere af den oprindelige danske befolkning i Skåne) og dermed ingen skånsk bevægelse. Men som man kan se var tanken om etnisk udrensning ikke fjern.

Dog gennemførte svenskerne en anden og ligeså nationalt motiveret udrensning i lille målestok, som var af afgørende betydning. Den gamle danske adel, byernes danske ledelse og de danske præster, blev i løbet af en årrække byttet ud med ”infödde suenske”, hvilket var en helt bevidst politik. Et folk kan nemlig bedst kues, hvis det ikke får mulighed for at have eller udvikle en øvrighed til at lede en sindelagskamp.

Centrum för Danmarksstudier på Lund Universitet, der blev oprettet i 2005, burde egentlig være selvskrevet til at tage fat på alle relevante problemstillinger i de gamle østdanske landskabers fortid og nutid.

Men jeg har fulgt dette mærkelige centrums virke tæt siden dets dannelse, og ærlig talt virker det mere optaget af dels at bekæmpe skånske selvstyrebestræbelser og historiebevidsthed, dels at deltage i den danske kulturkamp på den anti-kulturkonservative fløj, end at beskæftige sig objektivt med dansk historie og samfundsforhold.

onsdag, februari 27, 2008

Absurt kontrafaktiskt om Skåne

En krönikör, Daniel Rydén, i Sydsvenskan spekulerar skämtsamt i "Om Skåne hade förblivit danskt...". Och tycks tro att skåningarna hade varit närmast mer irriterade på Köpenhamn och det köpenhamnska än de är på Stockholm idag.

Det låter helt förryckt. Malmö ligger närmare Köpenhamn än större delen av Storstockholm ligger nära Sergels torg. Om Skåne aldrig hade tillhört Sverige, så hade inte ens tanken uppstått att markera mot ett centrumnav som man själv var del av. Annorlunda uttryckt: Malmö hade inte varit mer lokalpatriotiskt än Køge.

Det är säkert många som går på historien i Sydsvenskan och som tänker: det hade nog varit likadant, fast tvärtom, om Skåne kvarstannat i Danmark.

Öh, nej, det hade det inte...

tisdag, februari 26, 2008

Harrison: skåningarna fick uppleva etnisk resning

Det märks på något sätt att Dick Harrison inte badat bastu med de andra grabbarna - för det är bara män - på Historiska institutionen i Lund. I en radioutsändning "Skåne en del av Sverige sedan 350 år " på SR (2008-02-26) får man hans "take" på 1600-talet. För det första har han en sådan extrem bild av att ingen visste något om vilka länder de tillhörde, att man fascineras. En så schablonartad bild har, vad jag vet, samtliga andra historiker lämnat bakom sig.

Sedan stöder han användningen av begreppet "etnisk rensning" på den tiden. Heller definitivt inget från bastun:

Först på 1670-talet började svenskarna gå riktigt hårt fram i Skåne.
– Då vidtar den svenska regimen en hel rad drakoniska åtgärder som vi idag skulle benämna folkmord eller etnisk rensning. Man bestämmer att alla i Örkeneds socken ska utplånas och alla byggnader ska brännas ned på 1670-talet för att statuera exempel. Det är sådant som idag lett till någon förhandling vid krigstribunalen i Haag, säger Dick Harrison.


Till sist säger han "Man kan titta på att det senaste riksdags- och kommunvalet så gick de här skånsk-nationalistiska partierna kraftigt tillbaka medan Sverigedemokraterna gick väldigt framtåt till exempel i Landskrona." Att han kallar stackars Skånes väl, uppenbarligen, för skånsk-nationalistiskt, visar att hans område är den äldre historien och inte nutida politik.

Skånes väl var i och för sig en ordenligt förvirrat parti. I ena ögonblicket kunde de tala om fullständlig självständighet och i andra så motionerade ledande medlemmar om svenska flaggan i kommunfullmäktige. Men Skånefrågan intresserade de sig aldrig för i den aktuella politiken. De hade Skåne i namnet; det var i huvudsak allt. Det var ingen framgång för det skånska när de kom till makten och definitivt inget bakslag när de försvann. Traditionella populister.

Att Sverigedemokraterna nu går fram tolkar jag som en ökad polarisering mellan det skånska och svenska i Skåne idag. Det svenska har kunnat mobiliera sig, inte det skånska. Det här är sånt som sker i områden i världen med en oklar identitet och historia. Ett annat bra exempel är delvis tyskspråkiga Alsace i Frankrike där Front National skördat stora framgånger genom åren.

Harald Gustafsson ljuger

Harald Gustafsson, professor i historia vid Lunds universitet, har skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet "Att göra svenskar av skåningar" (2008-02-26). Där skriver han bland annat:

Myten om en brutal försvenskning har det senaste decenniet varit starkast och flitigt brukats av extrema politiska grupper i Skåne, grupper som har hävdat en skånsk nationalitet och särskilt utmärkt sig genom främlingsfientlig högerpopulism. Man har annekterat det moderna begreppet ”etnisk rensning” och menar att skåningarna utsattes för en sådan, vilket skulle ge Skåne rätt till regionalt självstyrelse och avvisande av ”icke-skåningar” idag. Dessa grupper har ofta lycktas väl med att komma ut i medierna och deras tolkning låg 2006 till grund för SVT-produktionen ”Snapphanar”. Den forskning som har bedrivits de senaste åren visar emellertid en annan bild.

Jag utmanar Harald Gustafsson att presentera för oss namnen på dessa extrema politiska grupper. Jag har stor överblick över fältet av organisationer som intresserar sig för skånsk historia, identitet och kultur. Jag har försökt googla på vad åtminstone Skånepartiet skulle kunna ha slängt ur sig, men deras intresse är mest kärnkraft, pensioner och NATO. På ett ställe på nätet ser jag att de kort beklagar vad Skåne allmänt sett fick utstå vid övergången från Danmark till Sverige.

Nej, det är en ren fabrikation att de skulle finnas en sådan flora av högerextrema grupper som arbetat med den retorik som Gustafsson talar om. Lägger man till att de dessutom ofta "ofta lycktas väl med att komma ut i medierna" så blir det helt obegripligt. Högerextrema grupper är tvärtom nästan osvikligt svensknationalistiska och är t ex säkert mycket nöjda över de "överslätande" formuleringarna beträffande försvenskningen som Gustafsson producerar i sin understreckare den 26 februari. Visar det sig att jag har fel och dessa organisationer verkligen skulle existera, så kommer det en offentlig ursäkt till Gustafsson i en uppdatering av denna artikel.

Gustafssons artikel är i flera avseenden en ganska egendomlig artikel. På åtskilliga ställen får man först en hel del exempel på något som man hört om förut från det icke-nationalistiska historieberättandet, t ex att övergången var mycket besvärlig eller att det fanns kulturella inslag i försvenskningen redan på 1600-talet. Sedan "gills" de här exemplen på något sätt inte i slutledningarna. Jag känner igen exemplen som Gustafsson kommer med och har läst många i den genren, så jag skulle kunna utöka listan med ännu fler. Jag talar då om en ganska imponerande samling av fakta från primärkällor. Men i detta fallet är det som om Gustafsson redan på förhand valt att tolka fakta på ett särskilt sätt i sammanfattningarna.

För visst är det här en tolkningsfråga. Var övergången från Danmark till Sverige besvärlig? Det beror på vem i Skåneland under dessa åren du intresserar dig för. Och det beror på vilken tid man tittar på. Det beror på vilka problem som övergången ställde till med som du väljer att lägga vikt vid. Det beror på vad du personligen tycker att befolkningen då borde bry sig om och vad de inte borde bry sig om. De flesta akademiker som ägnar sig åt denna tiden i sin forskning tycks mer upptagna av att (national)ideologiskt enkelt "slå hål på myter" (och därmed generalisera) än att försöka ge den mer nyanserade, faktaspäckade bilden, som jag talar om ovan.

Det är också rätt så praktiskt för dessa att välja vilka företeeler som får och inte får jämföras med dagens situation. Nationalideologiska forskare slår ofta bakut när man jämför etnisk rensing idag och då. "Då fanns inte etnisk rensning", menar man. Gemensamma drag, när de finns, ogiltigförklaras för att de inte skulle berättiga termen.

Men gör en jämförelse: tänk på att t ex termen "krig" gärna används för en förteelse då och nu och det finns inte jättemycket gemensamt. Där finns vissa ideologiska skäl till att vissa temer får användas i båda tidsåldrarna och andra inte, fast vissa drag är desamma och andra inte. Notera alltså när forskare gör sådana här urval. Är urvalet tendentiöst beror det på att de snabbt ska komma till en "slutsats".

Harald Gustafsson ger också exempel på åtgärder från Sveriges sida som han betraktar mest som formella. "Man ville hindra flyktingar från kriget att återvända och i stället uppmuntra invandring från Sverige." I själva verket, säger han, återvände många flyktingar "från Danmark efter kriget och slog sig ner på sina gamla gårdar, medan någon omfattande invandring från Sverige inte kan beläggas." Jag tvivlar inte på att 1600-talstaten var ganska skral på att upprätthålla lagar och regler i jämförelse med en modern stat. Men på ett plan är Sveriges försök och strävanden i sig ett mycket intressant fenomen för försvenskningen av Skånelandskapen. Här fanns tidiga ambitioner! Att svenskarna sedan var kassa på att i praktiken tvinga igenom dem är en annan sak.

Till sist, i en genomgång hans text, kan man notera att Harald Gustafsson menar att följande också är en myt: att mena att "övergången gick lätt och snabbt, eftersom det inte var stora skillnader mellan att vara dansk och att vara svensk och den svenska statsmakten förde en försiktig integrationspolitik." Han tänker väl här på Alf Åberg.

Jag har börjat uppskatta Harald Gustafsson som historiker mer och mer. Vissa av de saker han har sagt har jag i min tur citerat vidare i andra sammanhang. Den här understreckaren var dock inte vad jag hoppades på. Det är tillbaka i de gamla gängorna. Och så var det det där stycket med de påhittade organisationerna...!

Statsnationalistisk forskning som "skola"

Fredrik Persson, doktorand i historia vid Lunds universitet, har på ett sätt, det senaste året eller så, tagit över stafettpinnen när det gäller att vara aktiv med att ifrågasätta skåneländsk historiskt baserad regionalism. Det har funnits en del personer på etnologiska institutionen. Historiska institutionen har också flera sådana exempel. Det gäller också ett par namn vid samhällsgeografiska institutionen. Vad forskarna har gemensamt är att man inte är särskilt intresserad av att göra upp med en förkrossande svensk historisk nationalism och vardagsnationalism idag (ett undantag är Försvenskningen av Sverige (1993) av Billy Ehn, Jonas Frykman & Orvar Löfgren, men det är ett separat projekt, som de tyvärr glömde bort i sin diskussion av det skånska senare).

Vi vet att den svenska nationalismen och nationalstatsperspektivet genomsyrar minsta tanke i samhällslivet. Det är kanske den viktigaste sociala tanken i modern historia. Ett exempel på den väldigt ojämna styrkan i kulturer kan man se i hur nationaldagen firas på något hundratal platser i Skåne med fanborg, flaggviftande, marschorkestrar och högstämda sånger till Sverige. Det finns ingen kritik eller forskningsintresse från universitet, tycks det som. Skåneländska flaggans dag firas färemot på en plats varje år (de senaste åren i Burlöv kommun) med betydligt mindre excesser.

Forskarna som jag skriver om har däremot varit oerhört känsliga och ifrågasättande för även mycket små utslag av patriotism från skånsk och skåneländsk sida. Där har skett en granskning som heter duga. Skåneländsk argumentation nagelfars och snedsteg har fått omfattande analys och kritik. Med tanke på det kolossala flödet av svensk nationalism i samhällslivets alla hörn i Sverige år 2008 dyker citatet "Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Luk 6:42) upp i min tanke.

Visst har man all rätt att koncentrera sig på det man tycker är mest intressant. Men perspektiven i analysen är i övrigt ofta breda och ändå väljer dessa forskare att inte göra den uppenbara jämförelsen med dagens situation av svensk nationalism och alltså att sätta in frågan i sitt perspektiv. De använder sig av en ganska våldsam kritik där de gärna blandar in företeelser som fascism och rasbiologi (!) - utan att skämmas ett dugg för att man använder guilt-by-association som främsta debatteknik.

Den ensidiga granskningen och de ensidiga perspektiven gör att jag känner att jag kan sätta etiketten "statsnationalistisk" till sin karaktär på denna typ av forskning. Den ende forskaren som överhuvudtaget någonsin (kort) diskuterat detta som ett möjligt problem för sin egna skånska regionalismkritiska forskning är etnologen Fredrik Nilsson som gör det i "Regional extas" i Nord Nytt - Nordisk tidskrift for etnologi och folkloristik. Nr 83. April 2002. Samme person är i samma text ganska öppen med att kulturforskare naturligt bör hamna i en "polemik mot mikronationalisternas projekt". Därmed blir denna "forskning" snarare en ideologi och en politisk rörelse i sig, kanske en typ av kultiverad nationalistisk modern rörelse.

Fredrik Persson tar i sin artikel "Myten om det kuvade Skåne" visserligen upp problemet med generell nationalistisk historieskrivning, men när det handlar om nutid får man intrycket att det enbart är den skåneländska regionalismen som står för att blanda historia och nationalism. Triumfkorten i artikeln ska troligen vara "ett par grundläggande antaganden" som "den nya forskningen vilar på". Det ena är att etnicitet var något annorlunda på 1600-talet (men fanns). Det andra är att den tidigmoderna staten var en mer splittrad stat än den "moderna enhetsstaten". Jag är inte imponerad. Att det finns skillnader mellan 1600-tal och 2000-tal förvånar mig inte. Vad jag tycker är intressant är det som trots allt var ganska lika.

Harald Gustafsson talar i Gamla riken, nya stater från 2000 om en känsla i de nordiska staterna under sen medeltid och reformation av att tillhöra ett gammalt rike, genom historia och traditioner skilt från de övriga. Vanligt folk i Danmark, Norge och Sverige hade en egen separat identitet. I en doktorsavhandling 2000 Ett fattigt men fritt folk av historikern Jonas Nordin i Stockholm är en av de viktigaste slutsatserna att man i Sverige betraktade sig som svenskar redan på 1600-talet.

Hur som helst, när man följt debatterna under åren, så börjar man ana en del mönster. Det finns en löst sammansatt "skola" för forskning inom universitetsvärlden på flera institutioner som delvis liknar en politisk rörelse. Dagens nationalistiska situation ifrågasätts inte utan betraktas mer eller mindre som "naturlig". Förändringar i perspektiv på vilka vi är och om saker och ting kunde varit annorlunda granskas hårt och jämförs med de mest misslyckade extrema politiska projekten under 1900-talen. I praktiken har man köpt nationalismens viktigaste tanke: just att den inte får ifrågasättas. I alla fall inte den version som råder i samtiden.

torsdag, februari 14, 2008

Kollaktivanslutningarnas tid är förbi

Kår- och nationsobligatoriet ska försvinna. Det kommer regeringen att se till. Sydsvenskan rapporterar i "Obligatoriet försvinner" (2007-02-14). Och utbildningsminister Lars Leijonborg formulerar sig väl i en en intervju i Ergo, Uppsala studentkårs tidning, 2/3-15/3:

- Ni har för avsikt att avskaffa kårobligatoriet senast 2010. Varför?
- Det handlar om föreningsfrihet. Ingen i Sverige bör tvingas tillhöra en förening, och kårerna och nationerna kan ju bara definieras som föreningar. Om jag får ta ett historiskt perspektiv så har under min aktiva tid som politiker kollektivanslutningen till socialdemokraterna upphört, och statskyrkan är avskaffad. Det skulle bli tredje gången gillt för min del att också få uppleva att kårobligatoriet försvinner.


Sedan 1991 har det funnits en ny trend av avskaffande av kollektivanslutningar. Det går i linje med individens frihet från staten och de förväntade oklippbara banden med det offentliga Sverige och dess kultur. Låt individerna gå sina egna vägar.