onsdag, juni 23, 2010

Lucazins skånska ortografi

Jag har läst Mikael Lucazins bok "Utkast till ortografi över skånska språket" som kom ut nu i juni 2010. Den kan man ladda ner här.

Det är ett intressant projekt. Det är akademiskt och kunnigt. Författaren är uppenbarligen själv nordöstskåning, men ambitionerna gäller hela Skåne, södra Halland, västra Blekinge och Bornholm. Han har t ex skriftspråkligt valt bort "sina" (sekundära) nordöstskånska diftonger i ortografin för att skapa ett regionalt samlat skriftspråk.

Kanske är det bra att han är från just den trakten, eftersom dialekten nog är mest levande där idag. Jag kan tänka mig att författaren själv talar eller har minst en förälder som talar det och det gör projektet till ett mindre teoretiskt verk än när undertecknad utgår från skriftlig dokumentation av det sedan två generationer utdöda Lundaspråket.

Lucazin använder sig mycket av de skånska ordens fornnordiska ursprung, så att det syns i ortografin. Han använder t o m ibland samma tecken i slutprodukten som dialektforskare som t ex Ingemar Ingers gör när Ingers beskriver ursprunget.

När undertecknad har jobbat med en skånsk ortografi så har viljan varit att det väldigt nära skulle reflektera språket så som det till slut utvecklades till vid sekelskiftet 1800/1900 och början på 1900-talet. Vi talar då om den sista oberoende regionala språkvarianten, innan standardsvenskan slipade ner den generation för generation. Mitt projekt från 1998 hittar du här.

När man, som Mikael Lucazin gör, använder sig mycket av de skånska ljudens gemensamma ursprung, så kan ortografin bli ganska konservativ, och ibland lite "svensk" eftersom svenskan är språkligt mer konservativ. Det blir t ex stavningen "hém" istället för sydvästskånska "himm" och "drikka" istället för sydvästskånska "dritjja". Inte heller e-ljudsspråket från hörnet vid Skanör/Falsterbo kommer på något sätt med i ortografin (även om författaren diskuterar det hela i ett helt eget litet delkapitel). De som säger (sa?) "pibe" (eg. "pive"), tvingas skriva "piba". Och den klassiska skånska -"or"-ändelsen som i "kommor" blir "kommer" där -er blir en gemensam skånsk skriftspråkändelse liksom på svenska. Trots att uttalet -er är ovanligt utom allra längst i nordöst.

Å andra sidan är ljudens ursprung så konsekvent logiskt genomfört att språket kommer att skilja sig från svenskan genom alla ortografiska fiffiga speciallösningar, t ex med accenter och specialtecken för d och g. Eller bara genom att författaren valt æ och ø istället för ä och ö. Estetiskt ser språket intressant och unikt ut. Och t o m vackert kanske.

Undertecknad minns en diskussion om ett gemensamt skånskt skriftspråk med en norrman, Thorgeir Holm. Han var mycket insatt i nordiska språk och kunde givetvis nynorskan på alla sina fem fingrar. Han ville, om jag minns rätt, konsekvent i våra debatter att jag skulle gå i riktning mot vad Mikael Lucazin nu gör. Detta var för tretton år sedan. Tanken som både Lucazin och Holm står för är väl att enas om vissa tecken oavsett lokalt uttal, och den ambitionen är i ett perspektiv bara god. Jag antar att det var den principen som Ivar Aasen använde när han på 1800-talet samlade de sydvästnorska dialekterna i ett skriftspråk.

Jag argumenterade, på den tiden, emot Holms idéer och sa att det skulle riskera att döda vissa spännande uttalsutvecklingar i skånskan. Skriver man "drikka" istället för "drittja" så bidrar man på sikt troligen till att döda uttalet "drittja". Det kan nog aldrig komma igen. Holm argumenterade att skåningarna själva måste bära sitt uttal i dessa fallen utan hjälp från skriftspråket och jag svarade att så levande var inte vårt språk: vi måste ha lite extrahjälp från ortografin för att få stöd i visst uttal.

På många sätt skiljer sig min standardskånska från Lucazins ortografi. Jag ska inte gå in på detaljer. Jag gick, som antyds ovan, snarare mer och mer i riktning mot skriftspråket i befintlig dialektlitteratur och lät alltså många olika stavningsformer existera sida vid sida beroende på dialekt. Det finns också likheter. Jag använde æ och ø. Jag övergav å som kort å, stavade det alltså inte "fålk". När Lucazin i vissa fall sätter akut accent på, så sätter jag cirkumflex på. Det gäller definitivt a och o (även om jag satte min cirkumflex på det "andra" o:et).

Mikael Lucazins förslag är imponerande. Det liknar inte min lösning och det har nackdelar jämfört med min lösning. Ändå är det kanske han och Holm som har haft rätt hela tiden. Lucazin presenterar en ren "kall" ortografisk universallösning för alla de skånska dialekterna. Det här samlar dem. Jag kan, med viss tvekan, ställa mig bakom att testa denna ortografi som ett svar på hur skånskan bör representeras ortografiskt i officiella sammanhang. För vi behöver enas.

Eller har jag sagt för mycket nu?