För den som är intresserad av hur språk försvinner var denna berättelse ett bra exempel på en socio-kulturell process som pågått under framför allt 3-4 generationer. Där finns normen, där finns myndighetspersonens roll och så skammen som driver allt framåt.”Tjyssebär.” Har ett minne av detta från min skolgång i slutet av 1950-talet i Skivarps folkskola, då vår lärare bad oss räkna upp vilka frukter vi kände till och jag svarade just ”tjyssebär”, varvid läraren småleende bad övriga klassen att berätta för mig vad bären i fråga egentligen hette, och jag fick skamsen lära mig att de hette körsbär.
Det enda som inte är med är åtgärden som stoppar en onödig, destruktiv och - för inblandade - stressig process. Åtgärden bör vara att från offentligt håll lyfta upp det regionala språket/dialekten till en resurs som samhället deklarerar att man står bakom och som har betydelse för regionen. Man ger det helt enkelt någon form av officiell status inom ett geografiskt område, inom en region. Man behöver i ett första steg inte ha en bestämd form av talat språk eller standardiserat skriftspråk för att göra detta.
Ibland kommer vi in på berättelser om social och kulturell centralism. Men vi talar i stort sett aldrig generaliserat om dess mekanismer. Och vi talar aldrig om åtgärder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar